Johan Hallqvist, februari 2010
Som socialmedicinare intresserar sig Johan Hallqvist för hur samhället påverkar vår hälsa. Han forskar bland annat om riskfaktorer för hjärtinfarkt – både vad som långsiktigt ökar risken för infarkt, och vad som akut utlöser den.
När Johan Hallqvist utbildade sig till läkare på 1970-talet ansåg många att risken för hjärtinfarkt var störst i samhällets övre skikt.
– Det betraktades som en direktörssjukdom, och möjligen var det också så tidigare, säger han. Men idag är hjärtinfarkt en sjukdom som drabbar framför allt arbetargrupper och de samhällsskikt som har det sämre ställt. Människor i okvalificerade arbetaryrken – och det är ingen liten samhällsgrupp! – löper nästan dubbelt så hög risk att insjukna i hjärtinfarkt som högre tjänstemän.
Johan Hallqvist är professor i preventionsforskning vid Uppsala Universitet och forskar bland annat om riskfaktorer för hjärtinfarkt. Hans väg till forskningen kan tyckas lite krokig – Johan Hallqvist doktorerade relativt sent i livet och hann innan dess bland annat med elva år som rådgivare i maktens korridorer på socialdepartementet. Han har också jobbat med hälsoupplysningsarbete och arrangerat studiecirklar för ABF.
– Även om det kan te sig som lite olika spår så tycker jag att det innehållsligt finns en tydlig röd tråd: kopplingen mellan hälsa och samhälle, mellan sjukvård och sociala förhållanden.
Engagerad studentskribent
Engagemanget för samhällsfrågor har funnits med sedan studietiden. Då satt han i redaktionen för studenttidningen Motpol – tidskrift för sjukvårdsdebatt, som bildade opinion för ett bredare, mer socialt perspektiv på läkarrollen och sjukvårdens uppgift.
– En viktig insikt, som väl har styrt mitt engagemang, är att det är de som har minst resurser, både här i Sverige och i global skala, som är värst drabbade av ohälsa. Och en väsentlig del av den uppgift man har som läkare är, tycker jag, att se till att de som har störst problem också får mest hjälp.
Men att han valde socialmedicin som specialisering var inte bara en fråga om samhällsengagemang, säger han.
– Det var egentligen ett sätt att undvika att välja så länge som möjligt, att behålla bredd. Jag hade en kompis som blev ögonläkare – jag har aldrig förstått hur man kan vilja specialisera sig på något så litet. Socialmedicin är väldigt brett, det rymmer många aspekter som är viktiga för människans utveckling, för ett bra liv och för vår förståelse av oss själva.
Utlösande sjukdomsfaktorer
Johan Hallqvist forskar bland annat om utlösande faktorer för hjärtinfarkt.
– Vi har visat att akuta stressfyllda påfrestningar i arbetet, till exempel en deadline, kan utlösa hjärtinfarkt. Det är faktiskt ett originalfynd, kanske inte så oväntat, men ändå av betydelse för bland annat försäkringsmedicinska bedömningar.
För en lekman är resonemangen om utlösande faktorer, så kallade triggers, relativt lätta att hänga med i. Händelsekedjan är, åtminstone ytligt sett, enkel: A leder till B.
Lite svårare är det att sätta sig in de bakomliggande faktorernas komplexa mönster, vilket Johan Hallqvist också studerar. Denna forskning beskriver hur olika typer av faktorer – medicinska, sociala, psykologiska, ekonomiska – formar en människa under hela livet, och påverkar hennes risk för ohälsa.
– Det är ju inte bara beteenden i medelåldern som har betydelse för risken för insjuknande i till exempel hjärtinfarkt, utan också förutsättningar man har med sig ifrån barndomen och från sina föräldrar. Genetiska förutsättningar förstås, men också så kallade epigenetiska faktorer, som kan beskrivas som en sorts nedärvda erfarenheter. På det sättet påverkas vi faktiskt av de miljöer som våra föräldrar och far- och morföräldrar levde i.
Hitta orsaksmönster
Att studera bakomliggande faktorer är att ge sig in i ett virrvarr av diffusa relationer och försöka bringa ordning och slå fast orsaksmönster.
– För att kunskapen ska vara meningsfull ur ett folkhälsoperspektiv så måste man etablera kausala samband, annars är man ute och cyklar, säger Johan Hallqvist. Det är ju meningslöst att försöka påverka faktorer som på något sätt hänger ihop med insjuknande, men där det inte finns ett orsakssamband. Metodiken på det här området har utvecklats enormt de senaste 20, 30 åren, och vi har fått verktyg som ger oss mycket större möjligheter att göra kausala slutledningar från observationsdata. Ofta är det samband man inte kan gissa sig till – ibland känns de rent av kontraintuitiva.
Johan Hallqvists forskning tyder bland annat på att socialt utsatta bostadsområden i sig innebär en ökad risk för hjärtinfarkt för sina invånare – oavsett individernas egna sociala position och egna resurser.
Han har också varit med och visat på samband mellan födelsevikt och risk för hjärtinfarkt senare i livet.
– Att födas ”liten för tiden” – det vill säga med låg vikt i förhållande till vilken graviditetsvecka man föds i – verkar öka risken för hjärtinfarkt markant, berättar han.
Man har tolkat det som att foster som utvecklas under knappa förhållanden blir biologiskt programmerade för ett liv med begränsade näringsreserver, vilket gör dessa människor sämre rustade mot välfärdssjukdomar som hjärtinfarkt och fetma. Hypotesen är inte alls ny, den är tvärtom mycket etablerad, men det fanns förvånansvärt få rigorösa empiriska studier till stöd för de underliggande mekanismerna.
Med små steg
En ensam forskningsstudie säger i allmänhet inte så mycket, det återkommer Johan Hallqvist till. Den enskilda studien är i regel så smal att den bara tillför små brottstycken av ny kunskap och innan resultaten bekräftats av andra forskargrupper, kan de inte betraktas som tillförlitliga.
– Många forskare tänker nog, åtminstone i början, att de ska lösa världsproblemen med en studie. Men oftast är det ju väldigt fragmentariska problem som man studerar. Det tror jag att man måste acceptera som forskningens villkor idag. Man måste vara fascinerad av kunskapsbristen i det lilla och av den alltmer sofistikerade metodik som krävs för att vaska fram den nya kunskapen, för att det ska kännas meningsfullt. Och med tiden leder de fragmentariska resultaten ändå tillsammans till ny kunskap, nya synsätt, nya möjligheter.
Förändringens effekter
Hur kommer hans forskningsområde att se ut om ett par decennier?
Johan Hallqvist funderar ett slag innan han svarar.
– Vet vi vad vi kommer att leva i för samhälle då? Kommer den europeiska demokratin att överleva i någon rimlig form? Vad kommer globaliseringen att medföra? Socialmedicin och folkhälsovetenskap handlar rätt lite om att forska fram eviga sanningar. I första hand studerar vi hur just det samhälle vi har påverkar vår hälsa. Vi skjuter alltså på ett rörligt mål hela tiden – samhället förändras och vi behöver veta vad det har för effekter.
Utvecklingstrender som kan skönjas idag är att fattigdom och resursbrist tar sig nya uttryck, att samhället blir mer polariserat och att de sociala skyddsnäten är hotade, menar Johan Hallqvist.
– Vi har idag en segregationsprocess i Sverige som bland annat avspeglas i att medelklassen i storstäderna vet precis var den vill bo och inte vill bo, och att det är en av de verkligt viktiga frågorna i till exempel många stockholmares liv att hamna i rätt område. Det är väldigt långt ifrån min uppväxt i Borås, där sociala skikt möttes på ett annat sätt. Den här utvecklingen är en viktig social förändring – påverkar den vår hälsa och så fall hur? Allt det här innebär stora uppgifter åt socialmedicin och folkhälsovetenskap i framtiden.
Olika roller
I ett drygt decennium, från 1986 till 1997, arbetade Johan Hallqvist deltid på socialdepartementet som expert och rådgivare i forsknings- och folkhälsofrågor. Han satt med i departementets folkhälsogrupp som bland annat ledde fram till bildandet av Folkhälsoinstitutet 1992 och formulerandet av nationella folkhälsomål.
– Folkhälsogruppen var lite av en nationell insatsstyrka eller lobbygrupp organiserad inom regeringskansliet självt, minns Johan Hallqvist. Det var en, åtminstone för den tiden, okonventionell gruppering bestående av generaldirektörer från ett antal myndigheter, oberoende experter samt politiker från båda blocken.
Han konstaterar att tiden på departementet kanske gjort honom mer vänligt inställd till politiker än vad många forskarkolleger är.
– Ibland blir experter frustrerade av vad de upplever som det politiska systemets brist på rationalitet. Men det politiska systemet i ett öppet demokratiskt samhälle måste ju vara en arena för kompromisser. Politikernas roll är ju att försöka åstadkomma det de tycker är det rätta, och jag har upplevt de politiker jag träffat som duktiga på att underkasta sig systemets regler och spela denna roll. Forskare är däremot inte alltid lika bra på att spela sin roll – att endast söka sanningen och inte vara politiker.
Text och bild: Anders Nilsson
