Vad är det som avgör risken för att en person ska fastna i kriminalitet och missbruk? Och varför fungerar en viss behandling för somliga patienter, men inte för andra? Kent Nilsson leder ett tvärvetenskapligt projekt som söker svaret på dessa frågor.
Forskaren Kent Nilsson vill inte begränsa sig till att studera bara genetiska orsaker till missbruk. Eller bara sociologiska, eller bara psykologiska. Poängen är just att titta på alltihop samtidigt, anser han.
– Vissa menar att det är samhällsfaktorer som segregering och utanförskap som förklarar varför det går snett för människor, säger han. Andra lyfter fram familjebandens betydelse. Och så har vi det biologiska synsättet att förklaringen ligger i våra gener. Och det tråkiga är att de forskningsstudier som görs ofta är inriktade på en av dessa aspekter, och designade för att bekräfta forskarnas förutfattade meningar. Jag menar att man måste titta på alla faktorerna samtidigt om man ska kunna dra några slutsatser.
Kent Nilsson är docent i psykiatri vid Centrum för klinisk forskning, Centrallasarettet i Västerås, och leder forskningsprojektet ”Förbättrade behandlingsmetoder och förståelse av missbruk och kriminalitet bland ungdomar”. Syftet med projektet är just att förstå hur genetiskt arv och miljö samspelar – både när en människa fastnar i problem, och när hon får behandling för det.
Ungdomar med missbruksproblem blir ofta inte bättre av den hjälp de får av samhället. Det finns flera anledningar till det, menar Kent Nilsson. En är att vården i alldeles för liten utsträckning inriktat sig på de psykiska problem som ofta är den bakomliggande orsaken till missbruket. En annan handlar om att vården idag inte kan förutsäga vilken sorts behandling som kommer att vara effektiv i det enskilda fallet.
– Psykofarmaka mot depression och ångest fungerar exempelvis för 60–70 procent av patienterna, men för 30–40 procent prövar man preparat efter preparat utan att något hjälper, säger Kent Nilsson. Idag vet vi inte varför det är så här, men tänk om vi hittar en genetisk orsak – då kan man snabbt identifiera dessa patienter och hjälpa dem till andra behandlingar. Vi vill nå dit att vården gör en individuell bedömning i varje fall och utifrån patientens problematik och biologi pekar ut den behandling som har bäst förutsättningar att hjälpa i just det fallet.
Forskningsprojektet utgår från ett hundratal ungdomar som kommit i kontakt med Maria Ungdom i Stockholm – en enhet specialiserad på missbrukande ungdomar. Utöver ungdomarna själva ingår också föräldrar och syskon i studien, så att den totalt omfattar drygt 600 individer.
Kent Nilsson hoppas att studien också ska ge en bättre bild av hur nära missbruk och olika typer av psykisk ohälsa hänger ihop.
– Det är nästan ingen som bara super. Eller bara har ångest, eller ADHD. De rena fallen, som de flesta forskare verkar leta efter, finns i princip inte, enligt min mening. En överväldigande majoritet av dem som kommer till Maria Ungdom för missbruksproblematik har en underliggande psykisk diagnos, men många av dem har aldrig varit i kontakt med psykiatrin. Omvänt börjar vi nu i ett parallellprojekt på Barn- och ungdomspsykiatrin i Västerås se att väldigt många patienter där har en enorm alkoholkonsumtion.
Med bättre kunskap om hur missbruk och psykiska diagnoser hänger ihop ökar förutsättningarna för vården att ge effektiv hjälp, menar han.
– Ofta är det slumpen som avgör om de här individerna hamnar i missbruksvården eller psykiatrin, men det kan vara helt avgörande för vilken behandling de får. Så borde det inte vara.
Text och foto: Anders Nilsson
Ytterligare information: www.ltv.se; länk till projektinformation