Våld i nära relationer är ett kunskapsområde i ständig utveckling. Margareta Hydén har forskat i ämnet sedan slutet av 1980-talet och upptäcker hela tiden nya kunskapsluckor. Just nu är det främst barnen som står i fokus för hennes intresse.
De senaste åren har antalet polisanmälningar om våld i nära relationer ökat. En del av ökningen beror på att anmälningsbenägenheten hos allmänheten blivit större, men Margareta Hydén som är professor i socialt arbete vid Linköpings universitet menar att även det faktiska våldet har ökat.
– En tid hade jag en idé om att jag skulle släppa ämnet och forska om något annat. Men tyvärr är våld i nära relationer ständigt aktuellt samtidigt som det fortfarande saknas kunskap om våldet, säger hon.
Margareta Hydén är socialarbetare och psykoterapeut i grunden och kom tidigt i sin yrkesutövning i kontakt med både våldsutövare och våldsutsatta. Därför föll det sig naturligt att hon valde våld i nära relationer som ämne för sin doktorsavhandling när hon började forska.
Grundfrågan var hur det kommer sig att våld förekommer i relationer och hur våldet ser ut. Avhandlingen byggde på kvalitativa intervjuer med 20 par som hon följde under ett par års tid.
Förr eller senare lämnar kvinnan mannen
Under tiden som avhandlingsarbetet pågick separerade de flesta av paren, vilket väckte Margareta Hydéns nyfikenhet. Hon bestämde sig för att titta närmare på separationsprocessen. Den här gången arbetade hon under två års tid med fokus på kvinnors uppbrott.
– Jag insåg att frågan om varför kvinnan inte lämnar mannen är felställd. Det handlar snarare om när de ska lämna honom, säger Margareta Hydén nu.
Länge ansåg många praktiker att det finns två kategorier kvinnor. De som lämnar förhållandet och de som inte lämnar. I själva verket väljer de allra flesta kvinnor att lämna den man som slår dem, men processen som leder till det avgörande steget kan se olika ut och ta olika lång tid. Ibland kan det till och med vara så att en kvinna som en gång lämnat sin partner väljer att gå tillbaka igen för att göra ett nytt försök.
– Det är förstås frustrerande för den som står vid sidan av. Men jag har sett att det är en komplicerad process att lämna ett förhållande som präglas av våld, något som de som möter våldsutsatta kvinnor behöver vänja sig vid, konstaterar Margareta Hydén.
Ville ha även barnens berättelse
Med ett inledande fokus på män och kvinnor som upplever våld, har det fallit sig naturligt för Margareta Hydén att intressera sig alltmer för de barn som upplever våld i familjen. Också när det gäller barnen har hon börjat med att ställa grundläggande frågor som hur våldet ser ut, hur barnen upplever våldet och vilka strategier de har för att hantera det som sker. Det resulterade i projektet ”När mamma blir slagen”. Barn berättar om våld i nära relationer.
Som forskare tycker hon att det är svårare att närma sig barn än vuxna. Att göra kvalitativa djupintervjuer är inte lika självklart eftersom det kan röra upp känslor hos barnen som kan vara svåra för en forskare att hantera. Lösningen för Margareta Hydén blev att samarbeta med en gruppverksamhet för barn som upplever våld och professorn fick tillstånd att spela in barnens samtal med varandra.
Det dröjde inte länge förrän barnen blev nyfikna på den där forskaren som lämnat en bandspelare på bordet och några av barnen bad om att få träffa henne.
– Särskilt de barn som var i tonåren tyckte att de hade mer att berätta än vad som rymdes inom de teman som ingick i gruppverksamheten, berättar Margareta Hydén.
Våldet griper in i barnens liv
Samtalen med barnen har bland annat fått henne att ifrågasätta begreppet ”barn som bevittnar våld” eftersom det signalerar att barnen har en passiv distans till våldet. I själva verket spelar våldet en stor och högst påtaglig roll i barnens liv och de är i allra högsta grad involverade i det som sker. Alla barn förhåller sig till våldet på olika sätt och de har olika strategier för att hantera det.
En del barn försöker avstyra våldet genom att själva ingripa, andra barn försöker göra sig osynliga genom att gömma sig och smyga undan.
Det är också vanligt att syskon söker skydd hos varandra.
– Alla barn agerar på något sätt, även de små berättar livfullt för varandra vilka olika strategier de har, säger Margareta Hydén.
Barnens samtal med varandra kretsar till stor del kring vad barnen själva gör, snarare än vad som händer deras föräldrar. Det gör det tydligt att deras upplevelse av våldet är allt annat än passiv.
När pappan slår mamman är det vanligt att barnen går undan för att slippa se vad som pågår. Men att helt komma undan upplevelsen är svårt, eftersom de flesta barn ändå hör vad som sker. Hörselminnen av våldet är ett vanligt samtalsämne i barngrupperna.
– Det här är kunskap som är bra att ha, kanske särskilt för polisen. Eftersom barnet inte kan berätta vad det sett, kan polisen få en uppfattning om att barnet inte vet vad som hände. Men i själva verket har barnet ofta en klar idé om vad som hänt utifrån ljuden de har hört, säger Margareta Hydén.
Hög risk att även barnen blir utsatta för våld
Det har också visat sig att barn som lever med våld i familjen löper hög risk för att själva bli måltavlor för våldet.
– Det gäller kanske särskilt för pojkarna. De försöker ofta handgripligen avstyra våldet och riskerar därmed att själva bli slagna av en uppretad pappa. Ofta finns ett missbruk med i bilden, vilket ytterligare ökar risken för våld, säger Margareta Hydén.
I samtalen med barnen har det också kommit fram att det ofta finns ett stort nätverk kring barnen. Nätverken kan påverka barnen på olika sätt, både på gott och ont. Om personer i nätverket tydligt ställer sig på en förälders sida, kan barnen hamna i en lojalitetskonflikt. Men personer i nätverken kan också vara till stor nytta, antingen genom ett direkt ingripande eller helt enkelt genom att finnas till hands när barnet behöver skydd eller stöd. Och nu var Margareta Hydéns forskning inne på nästa spår, nämligen grundläggande forskning kring de nätverk som finns kring kärnfamiljens medlemmar och vilken betydelse de har. Det handlar bland annat om att ta reda på vilka personer som känner till våldet och vilka som kan bidra med sitt stöd. Det kan exempelvis vara personer i familjen, släkten, skolan, arbetet eller professionella.
– Större kunskap om nätverken är viktigt. Jag tror att nästa fas i forskningen blir att utveckla metoder för att ta hjälp av stödpersoner i nätverken, säger Margareta Hydén.
Nätverken kan erbjuda stöd
Hittills har hon arbetat med ett projekt kring kvinnors nätverk. Tillsammans med forskarkollegan Lucas Gottzén studerar hon nu männens kontaktnät och hon står också i begrepp att fördjupa kunskapen kring barnens nätverk.
Den grundläggande frågan är vilka som känner till våldet och hur de reagerar.
– Det är viktigt att vi blir medvetna om nätverkens betydelse och att praktiker börjar med att ta reda på vilka personer som känner till våldet och som kan fungera som ett stöd.
Stödet är viktigt inte minst för barnen. Många barn som växer upp i en familj där det förekommer våld känner sig ensamma, inte minst på grund av att alla vuxna runtomkring är så upptagna av våldet.
– Barnen kan till exempel uppleva att de inte vill belasta mamman eftersom hon som våldsutsatt redan har problem. Det kan också vara svårt att söka stöd hos pappan, som ju är den som utövar våldet, säger Margareta Hydén.
Text och bild: Annette Wallqvist